Kriminalitet och ljuset i tunneln

Ebbe, kriminalvårdare och ordningsvakt: ”Jag ser ett ljus i änden av tunneln”

Av: Gabi Georgis

Ebbrahim Al Shammas är en orolig trebarnspappa som har blivit väldigt påverkad av sina insatser i samhället. Ändå vägrar han att ge upp. En god förändring är på väg, menar han. Men då måsta fler börja agera.

Ebbrahim, eller Ebbe som han kallas, jobbar idag som kriminalvårdare på anstalten Hall utanför Södertälje och är även ordningsvakt. Ebbe har på senare år sett hur de intagna på Hall har blivit yngre och yngre i åldrarna vilket har satt sina spår i honom.

Att han jobbar extra som ordningsvakt ger honom ännu mera insyn i dagens verklighet om hur kriminalitet har urartat den senaste tiden och det gör att Ebbe blir rädd för den framtiden som väntar hans barn.

Ebbe är till vardags en allmän kille. Likt de flesta andra som jobbar på Hall så tränar han på fritiden eftersom arbetspassen på Hall kan vara långa, instängda och påfrestande för psyket. Ebbe har jobbat där nu en längre tid och kan se en utomordentligt stor skillnad på de intagna.

Han berättar att det förut var mer blandat i åldrarna och kanske inte lika grovt kriminella som avtjänade sin tid på Hall. Det kunde vara allt ifrån äldre som var dömda för ekonomiska brott till dråp och mord som stack ut från mängden.

- Men idag så är i princip varannan intagen dömd för anknytning till någon gänggruppering. Det påverkar mitt arbete starkt då jag inte bara behöver fokusera på individen i sig. Utan nu måste jag även hålla ett öga på vilket gäng man är med eller emot, säger han.

Ebbe påpekar att det tyvärr råder en stark tystnadsplikt och han kan inte berätta så mycket detaljerat som han hade velat. Det kan även påverka hans tjänst och det sista han vill är att han begår ett brott och tjänstefel.

Jag frågar om vi kan prata om hans roll som ordningsvakt och hur han upplever ändringen där.

Då öppnar Ebbe upp sig för mig och säger:

- Narkotika, mycket mera narkotika. Så långt ner i åldrarna som 11-12-åringar har vi stött på.

Ordningsvaktens roll har också blivit mycket bredare då polisen ställer högre krav på dem, från att agera som dörrvakt till en som observerar och rapporterar. Det gör att det blir en större arbetsbelastning.

Ebbe berättar om en händelse som hände under sensommaren då de var tvungna att ingripa där en kvinna med barnvagn vart misstänkt för stöld. Det som visade sig var att i barnvagnen hittade de både vapen och narkotika!

- Hur kan människan bli så låg så att hon måste lägga narkotika och vapen bredvid sitt spädbarn? Det gjorde ont att se.

Han fortsätter med att påpeka hur fel allting har blivit och att det är svårt att veta mot vem eller vart vi ska rikta vårt missnöje.

Ebbe säger som slutord att han vet att det är jobbigt och att han kommer fortsätta att kämpa. Det är sådana insatser vi behöver i samhället, säger han.

Jag frågar vad han menar med det och han fortsätter:

- Jag vill att alla människor ute i samhället ska vara positiva och delaktiga i att det finns en god ändring på väg. Inget sker över natten och ansvaret ligger inte bara hos politiker, rättsväsendet eller socialtjänsten utan hos dig och mig som enskilda individer där vi visar upp oss och agerar, där vi rapporterar brott eller misstankar. Föst då kommer vi att se ljuset i tunneln.

Jag tackar för en bra intervju och goda argument.

En mors sorg: ”Folk vet vem som mördade mitt barn – men ingen pratar med mig”

Av: Sarah Ben Seddik

Efter ett oväntat och brutalt mord står en anhörig ensam, chockad och övergiven. Den anhöriges ord känns otillräckliga för att beskriva den smärta och den tysta kamp, som följer i kölvattnet av en älskad persons tragiska bortgång.

Under ett öppet och hjärtskärande samtal i ett dunkelt kök i en förort i Stockholm lyssnar jag till den anhöriges känsliga berättande och sökande efter rättvisa. En rättvisa efter att ha förlorat sin son i det skakande dubbelmordet i södra Stockholm år 2019.

Det är en resa präglad av sorg, av obesvarade frågor och den plågsamma verkligheten av en tystnadskultur som kastar sin skugga över en mors strävan efter rättvisa.

Jag har låtit den anhörige få förklara fritt. Detta för att hon ska känna att det är hennes berättelse som är i fokus. Jag vill helt enkelt skapa ett förtroende och trygghet i att få tala ut.

Vi kallar mamman i denna artikel för Miriam (detta är ett fingerat namn).

”Min son, min lilla son, han hade inte kommit hem den kvällen, jag hade ringt och skickat flera sms till honom men han svarade inte vilket var lite konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det i början för det kan hända att han inte alltid svarar. Jag blev orolig senare när den andra pojkens familj sa att det var konstigt att dem inte hade fått tag på honom. Men även efter det så var jag inte särskilt orolig för, som sagt, det var inte alltid han svarade”, säger Miriam medan hon tar en klunk te och tittar ängsligt ut genom fönstret.

Efter flera minuters tystnad harklar sig Miriam. Sakta fortsätter hon berätta samtidigt som hon skruvar på sig.

”Dagen efter när min yngre son sa att han inte hade kommit hem det var då som jag blev orolig på riktigt, och började ringa runt till familj, vänner och framförallt min sons flickvän för att höra med dem, om de hade hört någonting? Jag ringde även till polisen som sa till mig att min son är över 18 år gammal. Men jag förklarade att detta är någonting som aldrig har hänt förut, att han inte skulle försvinna utan att säga till mig innan, jag fick som svar att de kommer att hjälpa mig. Under de timmarna då jag sökte min son men inte fick tag på honom, så åkte jag till jobbet. Men jag mådde så dåligt att mina ben inte kunde hålla mig uppe så jag åkte hem igen.”

Miriam suckar djupt och tittar på mig med tårfyllda ögon. Jag lägger ner min penna, lägger min hand på hennes hand i hopp om att den beröringen ska ge henne tröst, men förstår att det här är oerhört svårt för Miriam.

”När polisen kom och knackade på, så visste jag direkt att de skulle berätta för mig att min son hade dött. Och när de berättade så blev det svart framför mina ögon. Plötsligt vaknade jag upp på sjukhuset där jag fick höra det värsta jag hade hört i mitt liv, återigen.”

”Det är svårt att förklara dagarna och veckorna efter min sons död. Jag vet inte. Det gick snabbt men samtidigt långsamt. Det som sårade mig var att ingen vill prata om det. För jag vet att folk visste vem det var som hade mördat mitt barn, men ingen pratade med mig eller polisen. Jag bönade och bad om att min sons vänner skulle berätta för mig, så jag kunde prata med polisen och jag lovade dem att jag inte skulle säga deras namn till polisen. Men ingen kom fram till mig och berättade. Det är tyvärr den kulturen vi har i våra förorter, tystnadskulturen.’’ Jag nickar förstående och låter Miriam får gråta ut. Jag ställer inga vidare frågor. Det behövs inte. Miriam har berättat det hon ville berätta.

För det är hon som äger sin upplevelse, om det som hände hennes älskade son.

Yousef i Skärholmen: ”Grabbarna blev som en skyddande gemenskap”

Av: Ibrahim El-Ali

Hej och välkomna till dagens intervju. Jag sitter här med Yousef, en individ som bor i Skärholmen med rötter från Tunisien. Tack så mycket för att du tar dig tid att prata med oss och dela med dig av din erfarenhet.

Yousef: Tack för att ni vill höra min historia.

Jag: För att börja, kan du berätta mer om din bakgrund och hur det var att växa upp i Skärholmen med en invandrarbakgrund?

Yousef: Absolut. Mina föräldrar kom från Tunisien när jag var liten, och vi slog oss ner här i Skärholmen. Det var en tuff tid ekonomiskt, och grabbarna blev som en slags skyddande gemenskap för mig.

Jag: Förstår. Hur påverkar gänglivet och livet i förorten din vardag, särskilt med tanke på din kulturella bakgrund?

Yousef: Grabbarna har fungerat som en sorts familj och trygghet, men samtidigt har det också gett mycket problem. Fördomar och stereotyper finns där hela tiden, och det gör det svårt att hitta andra möjligheter när man har en annorlunda bakgrund.

Jag: Kan du dela med dig av några specifika utmaningar du har stött på på grund av din bakgrund?

Yousef: Ja, det har varit svårt att hitta jobb. Människor har ibland förutfattade meningar och det har skapat hinder för mig att komma framåt.

Jag: Har du några tankar om hur man kan bryta den här negativa cykeln och skapa fler möjligheter för unga med invandrarbakgrund?

Yousef: Jag tror att det behövs mer stöd, både ekonomiskt och socialt. Utbildningsmöjligheter och jobbträning är avgörande. Dessutom skulle mer medvetenhet och förståelse för olika kulturer göra en stor skillnad.

Jag: Vad skulle du vilja säga till andra unga med invandrarbakgrund som befinner sig i liknande situationer?

Yousef: Jag skulle vilja säga till dem att kämpa för sina drömmar och söka stöd där det finns. Det tar tid att förändra, men med ihärdighet och gemenskap kan man komma långt.

Jag: Tack för att du delar dessa djupa insikter med oss. Vi önskar dig all framgång framöver och hoppas att din historia kan bidra till ökad förståelse och förändring.

Att arbeta med unga och kriminalitet: "Periodvis känner man en stor hopplöshet"

Av Maja Zoric

Efter flera år inom socialtjänsten upplever Nathalie en känsla av frustration. Hon känner att engagemanget ifrån samhället är för lågt och att det finns stora brister när det gäller möjligheten att fånga upp ungdomar i tidig ålder.

Nathalie arbetar inom socialtjänsen och har tidigare jobbat sex år i Barkarby. För närvarande befinner hon sig i Botkyrka sedan sex månader tillbaka.

Hon jobbar med ungdomar mellan 12 och 15 år och har alltid varit intresserad av just denna målgrupp. Hon kom tidigt fram till att det var detta hon ville ägna sin tid till.

- Känslan drevs av att ta till vara en ung persons rätt till att få hjälp och reflektera över sitt liv. Att de ska kunna ta kontroll över sina egna val och få stöd i att gå en annan väg, berättar hon.

Nathalie säger med ett tungt andetag att detta jobb har påverkat henne personligen i vissa perioder. I vissa fall när det har varit extra hårt har det handlat om liv och död.

- Det är en utmaning att inte bli cynisk och inte oroa sig för sina egna barns framtid när man ser så mycket mörker. Periodvis känner man en stor hopplöshet, säger hon.

Nathalie påpekar även en svårighet som hon har fått kämpa med under sina år som kontaktperson.

- Man har fått lära sig att sänka ribban och tänka att man kanske sår frön i framtiden. Att det viktigaste är att ge dem vi möter en positiv bild av myndigheter så att så många som möjligt tar emot hjälp när de är redo. Vad krävs för att hamna under LVU?

- Det beror på vilken kommun du står i, tex i Botkyrka har vi en högre tröskel för vilka vi placerar, och man försöker så långt det går att arbeta på hemmaplan. När vi ser att det inte fungerar så övervägs LVU, och många gånger blir det SOL placeringar så länge klienten/familjen går med på det. Inom våld och brott har åldern sjunkit både för pojkar och flickor, berättar Nathalie.

- Vi har sett att brotten blivit grövre de senaste åren och gått ner i åldrarna. Det som blivit ganska tydligt är fler yngre personer som hamnar i dessa kretsar. Redan från 9-11 års ålder kan det börja. Grovt våld som begås av tjejer har ökat men jag har ingen exakt på hur statistikern ser ut just nu.

Hon nämner att fler tjejer används i brott nu för tiden men att inte så många blir visiterade på plats. Enligt polisen handlar det delvis om att polismän inte får visitera tjejer och det är inte ofta man har med sig en kvinnlig polis som kan göra det.

Hur påverkar det ert arbete ifall familjemedlemmar har kriminella band?

- Det göt att vi behöver tänka mer kring risker då hot mot socialtjänsten kan öka i de fallen. Det blir svårare att utföra sitt arbete och man behöver se över hela nätverket och hitta de positiva goda krafter som finns inom familjen. Information från polisen blir även särskilt viktigt i de ärendena. Hur ser framtidsplanerna ut för ert arbete med ungdomar?

- Socialtjänsten tänker att vi ska gå in tidigare med förebyggande insatser, redan från förskolan. Vad gäller sociala insatsgrupper (SIG) i Botkyrka tänker vi att vi ska fånga upp dem som riskerar eller är på väg att rekryteras. Polisen satsar även också mer på att arbeta förebyggande, skapa relation och synas därute.

Det satsas också det mycket på samverkan mellan olika myndigheter, särskilt mellan polis och socialtjänsten.

- Där hoppas vi på en lagändring kring sekretessen för att skapa större möjligheter att fånga upp ungdomar i riskzon, i tidigt skede, säger Nathalie med en självsäker röst. Hon tycker det är viktigt att politikerna förstår problematiken och dess komplexitet. Straffande och kontrollerande åtgärder kan vara ett komplement men det är inte hela lösningen, menar hon.

- Ansvaret ligger både på samhället och på den enskilda individen. Företag behöver också ta in personer som försöker lämna en kriminell livsstil och ge de personerna en chans till ett arbete. Många gånger återgår kriminella till det livet på grund av att deras belastningsregister hindrar dem från att få ett jobb, säger Nathalie.

Vårbys skuggor: ”Varje steg tog mig längre bort från ljuset”

Av: Kawyan Zangana

Vårby, Sverige. Vid kanten av en sliten park i utkanten av Vårby träffar jag ”PK” (ett påhittat namn för att skydda hans identitet). PK är en man i sen trettioårsåldern, klädd i svarta mjukisbyxor och en välanvänd dunjacka. Med flackande blick och lite stressat kroppsspråk börjar han svara på mina frågor.

PK berättar om sin uppväxt i Vårby ”Det var aldrig meningen att hamna här,” säger han med en låg och dyster röst. ”Men ibland blir inte livet som man har tänkt sig.”

”Jag drogs in i ganska tidig ålder, det började med lite mindre grejer... aa du vet, små jobb här och där.”

”En baxad (stulen) cykel, småbedrägerier eller vad som helst,” fortsätter han. ”Inte långt därefter börjar jag trappa upp, man fick ju äldres ögon på sig.”

Med en frånvarande blick skrattar han och skakar på huvudet.

"Det var som att vandra längs en stig där varje steg tog mig längre bort från ljuset, jag fick mer uppskattning och folk börjad respektera mig", reflekterar han. Han rynkar på ögonbrynen med en nu mer fokuserad blick.

När samtalet vänder sig till hans nuvarande liv, blir han mer förbehållsam. PK nämner sin inblandning i organiserad brottslighet, men undviker detaljer. "Det är ett spel. Och när du väl är med, är det svårt att lämna," konstaterar han med en blandning av lätt besvikelse och insikt. Hans värld är en där lojalitet och makt spelar större roll än lagar och regler.

Trots sitt hårda yttre, finns det stunder då PK visar en annan sida. Han talar om ånger, om önskan att saker kunde ha varit annorlunda.

"Jag har drömmar, precis som alla andra. Men drömmar och verklighet är två olika saker," säger han med en hård röst, nästan som för att påminna sig själv om sin verklighet.

”Om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden för att göra om allt hade jag gjort det, utan tvekan, men vad ska man göra?” Med ryckande axlar får han ut ännu ett skratt.

När vårt möte närmar sig sitt slut lämnar PK mig med en känsla av att ha fått en glimt in i en annan värld. En värld som existerar mitt ibland oss, men som sällan får sin berättelse berättad.

PK och jag skiljs åt, jag åter till ett liv i skolan med uppgifter och PK tillbaka till ett liv där varje dag är en kamp på liv och död, en värld där hopp och förtvivlan lever sida vid sida.